Uppsala universitetsbibliotek

Franciscus Junius edition 1665

Se Junius edition, Dordrecht 1665

Franciscus Junius den yngre var förfaren forskare inom flera discipliner – teologi, juridik, historia, språk med mera. Han arbetade i perioder som utgivare, lärare och bibliotekarie. Att samla och ge ut gamla och sällsynta handskrifter var ett av hans stora intressen, liksom fäblessen för germanska språk, särskilt gotiska.

Editio princeps

Det var Junius som för första gången gav ut Codex argenteus text av trycket. Denna editio princeps trycktes med ett specialtillverkat gotiskt typsnitt. Den kom ut i Dordrecht 1665 och senare i Amsterdan 1684 med nytt titelblad. I Junius edition är den gotiska evangelietexten ordnad på "modernt" sätt, det vill säga att ordningen är Matteus, Markus, Lukas, Johannes. Den är indelad i kapitel och verser, och det finns inga spår av det eusebianska sektions- och kanonsystemet. Junius vän Thomas Marshall har gjort en översättning av texten till engelska som är tryckt parallellt med den gotiska. Junius har gjort ett gotiskt glossarium som ingår i utgåvan.

Barbarernas port till Evangeliet

Dordrechtutgåvan 1665 liksom Amsterdamutgåvan 1684 har en frontespissida med en gravyr av A. Santvoort (»A Santvoort fe:«). I mitten av bilden finns en portal i en utsmyckad renässansmur. De fyra evangelisterna är placerade i var sitt hörn av den fyrkantiga bilden. Upptill i mitten skiner Gud som solen och är betecknad som Jahve med det hebreiska tetragrammon. I portalen är följande text innesluten: »D.N. Iesu Christi S.S. EUANGELIA Goticè & Anglo-Saxonicè.« Därefter kommer ett grekiskt citat från Kolosserbrevet III:11: »Icke Barbar, Skyt – Nej Kristus blir allt och i alla«. I Kolosserbrevet lyder hela versen: »Då är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej Kristus blir allt och i alla.« Alltså: till och med – eller kanske inte minst – de barbariska goterna och andra underliga folkslag kan vara en port till evangeliet. En hyllning till bibeltexten på folkspråk, alltså?

I sitt arbete har Junius haft stora svårigheter att hitta rätt i Silverbibelns text. Evangelieordningen var inte den som han var van vid, och hela handskriften var dessutom vid något tillfälle hopbunden i oordning. Det är en stor del av förklaringen till att man idag kan se Junius’ marginalanteckningar nästan överallt på handskriftens sidor; han har helt enkelt gjort hänvisningar till sig själv för att kunna följa texten.

Junius – den lämplige utgivaren

Det fanns flera skäl till att Junius intresserade sig för Codex argenteus, och det fanns mycket som gjorde honom extra lämpad att för första gången ge ut handskriften i tryck. Han hade till att börja med den lärde bibliotekariens instinkt att samla och ge ut gamla och sällsynta handskrifter. Han brukar kallas »den germanska språkvetenskapens fader«, och som sådan hade han ett speciellt intresse för det gotiska språket. Han hade förmodligen också ett rent religiöst intresse för Wulfilas bibel såsom det första exemplet på en icke-katolsk bibel som översatts till folkspråk, dessutom ett germanskt folkspråk. Det var alltså fråga om vad man skulle kunna kalla en protoreformatorisk bibel. Dessutom – men det är kanske bara en tillfällighet – hade Junius ett speciellt förhållande till Friesland, där den helige Liudger en gång verkat som missionär, Liudger som ansågs ha tagit med sig Codex argenteus från Italien till nordligare länder och placerat den i klostret Werden, som han grundade 799. Och sist men inte minst: Junius var morbror till Isaac Vossius som faktiskt ägde handskriften.

Efter sin utbildning i Leiden (filologi, teologi och naturvetenskap) flyttade Junius till England 1621. Först arbetade han i Samuel Harsnets bibliotek, Harsnet var biskop av Norwich. Sedan arbetade han i Thomas Howards bibliotek, Howard var Earl of Arundel. The Arundel Library, där Junius senare blev bibliotekarie, hade stora och sällsynta samlingar. Här kunde Junius tillbringa mycken tid till studier, kopiering och excerperande bland de gamla handskrifterna. Senare kunde han också använda det materialet tillsammans med material från hans systerson Isaac Vossius rikhaltiga bibliotek till editioner och lexikografiska arbeten.

Den germanska språkvetenskapens fader

När Junius kom tillbaka till Nederländerna på 1640-talet blev han intresserad av det nederländska språket, och snart var han uppslukad av germansk språkvetenskap över huvud taget: fornengelska, frankiska, frisiska med mera. 1650 uttrycker han för första gången intresse för det gotiska språket. I ett brev till en släkting hoppas han att hans systerson Vossius, som är bibliotekarie hos den svenska drottningen, ska komma till London och berätta för sin morbror vad han vet om det gotiska språket. Det framgår att Junius tänker sig att gotiskan fortfarande på ett eller annat sätt lever vidare i Sverige. 1654 får han låna Codex argenteus av Vossius som då har fått den av drottning Kristina i samband med hennes abdikation. Junius dyker lyckligt ned i ett hav av gotiska ord som han börjar överföra till sin fornengelsk-latinska ordbok. Sedan börjar han diskutera gotiska glosor och filologi med lärda kolleger, särskilt den tyske teologen Johan Clauberg.

Wulfilas protestantiska symbolvärde

Att Junius skulle intressera sig för Wulfilas bibel av religiösa skäl är tänkbart med hänsyn till hans bakgrund. Han kom från en hugenottfamilj. Hans far, Franciscus Junius eller François de Jon, var fransk protestant, teologiprofessor i Leiden, och hade översatt Gamla Testamentet till latin för den protestantiska världen. Många av Junius släktingar och kolleger var protestanter, och det var över huvud taget väldigt många av den tidens humanister med språkhistoriska intressen. En av dem, James Ussher, ärkebiskop av Irland och med kalvinistiska sympatier, stod i brevväxling med Junius. 1651 skriver han till Junius om Bonaventura Vulcanius uppgifter om Codex argenteus, och bland annat kommenterar han den så kallade »doxologin« i slutet av Fader Vår i Wulfilas översättning: »Ty riket är Ditt, och makten, och härligheten, i evighet. Amen.« Den frasen saknas i Versio Vulgata, men Wulfila har den från en gammal grekisk källa, och (underförstått) de protestantiska biblarna har den.

Liudger och Friesland

Och Friesland? Ja, det är en vag förbindelse, kanske bara en tillfällighet. Det är nog egentligen en 1800-talstanke att det var Liudger som tog med sig Codex argenteus från Italien till norra Europa. Men naturligtvis kan traditionen vara äldre. Det är kanske osannolikt att Junius förknippade Liudger med Codex argenteus, men man vet aldrig. Liudger grundade ju klostret Werden 799. Dessförinnan vistades han i Italien, varifrån han tog med sig konstföremål. Han var elev till Alkuin, Karl den stores kulturminister, skulle man kunna säga, och han besökte Alkuins skola i York på 760–70-talen. Sedan arbetade han som missionär bland friserna, och 784 begav han sig till Rom och Monte Cassino där han stannade i två år. Därefter vidtog en ny missionsperiod bland friserna och i Westfalen, och 799 grundade han klostret Werden. Junius bodde i Friesland i ungefär två år, 1646–1648, det är lite oklart, för att studera språket. Förbindelsen Codex argenteus – Liudger – Friesland – Junius – Codex argenteus kan ha filologiska och kanske även religiösa förklaringar, men den kan också vara bara en tillfällighet.

Morbror till drottningens bibliotekarie

Förbindelsen Junius – Vossius var däremot ingen tillfällighet. Junius var morbror till Vossius. De båda herrarna verkar ha haft ett mycket tätt förhållande, inte bara genom familjeband, utan också och kanske framför allt genom gemensamma forskningsintressen. Under vissa perioder delade de till och med bostad. Isaac Vossius hade varit en av drottning Kristinas bibliotekarier. När drottningen flyttade till Rom 1654 upphörde Vossius funktion vid hovet. Men han hade inte fått ut sin lön, och under årens lopp hade hans egen boksamling som han haft med sig till Stockholm blivit hopblandad med drottningens – de hade helt enkelt lånat böcker av varandra, han och drottningen. På väg till Rom gör så Kristina ett uppehåll i Antwerpen där hon försöker göra upp med sina bibliotekarier. Hon ger dem böcker i stället för pengar, och ersätter böcker med andra böcker. Och bland de böcker eller manuskript som Vossius får finns alltså Codex argenteus. Vi kan ana att det inte är en slump. Vossius var mycket medveten om att hans morbror var väldigt intresserad av det gotiska språket och att han kände till denna handskrift. Han visste att Junius ville se den, ville använda den, ville ha den, eller åtminstone låna den. Och till slut fick han också låna den.

Pica Gothica

Junius använde speciellt tillverkade gotiska typer för sin utgåva av Codex argenteus. Nedtill på titelsidan står det bland annat: »DORDRECHTI.// Typis & sumptibus JUNIANIS. Excudebant Henricus & Joannes Essæi,// Urbis Typographi Ordinarii. CI)I)CLXV.« Det innebär att utgåvan är tryckt i Dordrecht 1665 med Junius typer och på hans bekostnad, och att tryckeriarbetet har utförts av Hendrik och Johann van Esch, tryckare med burskap i staden. På titelsidan står det också: »Accessit & GLOSSARIUM Gothicum: cui præmittitur ALPHABETUM// Gothicum, Runicum, &c. operâ ejusdem FRANCISCI JUNII.« Det vill säga att utgåvan också innehåller en gotisk ordbok och har översikter över det gotiska alfabetet, runalfabetet och andra alfabet, och att dessa också är utförda av Franciscus Junius.

Som germanist och som utgivare av germanska texter lät Junius specialtillverka typer för de ljud som inte kunde återges med latinska bokstäver. Han behandlade dessa »tryckutensilier« som skatter, och han testamenterade dem tillsammans med sina böcker och handskrifter till Oxford University, där de fortfarande förvaras och exponeras som en del av arkivet för Oxford University Press. Junius lät skära, matrikulera och sortera gotiska typer, runtyper, anglosaxiska typer, forntyska och flera andra sorters typer. Han hade kontakt med många tryckerier i Amsterdam, Dordrecht, London och Middelburg, och det är inte lätt att veta vem som var hans typskärare. Peter J. Lucas, forskare i Dublin, har gjort en allvarlig djupdykning i frågan. Efter ett komplicerat resonemang föreslår han, även om han inte kan bevisa det, att Junius typskärare var Christoffel van Dijk, en av två ytterst kompetenta typskärare i Amsterdam vid mitten av 1600-talet. Van Dijk skulle alltså kunna vara den som skurit Junius gotiska typsnitt, »Pica Gothica«.

Junius och De la Gardie

Innan Junius edition kom ut av trycket 1665 hade Codex argenteus återkommit till Sverige. Magnus Gabriel De la Gardie hade köpt den av Isaac Vossius 1662 tillsammans med en avskrift av texten som gjorts av någon för oss okänd person vid namn Derrer. Junius hade använt Derrers avskrift i sitt arbete, men han hade också gjort en egen avskrift. Den finns fortfarande kvar och ingår i Bodleian Librarys samlingar i Oxford under signum MS Junius 55. Derrers kopia förstördes däremot i Uppsala brand 1702. De la Gardie hade betalat 500 riksdaler för originalhandskriften och Derrers avskrift. Kanske har han också bistått Junius ekonomiskt vid tryckningen av hans edition. I varje fall har editionen en grandios dedikation till De la Gardie: »Illustrissimo et Exellentissimo Domino, D. Magno Gabrieli De la Gardie, Comiti de Leckou et Arensburg, Domino in Habsal, Magnushoff, et Hoyendorp, S. Regiæ Majestatis Regnique Sueciæ Senatori et Cancellario, Wester-Gothiæ ac Daliæ Judici Provinciali, nec non Academiæ Upsaliensis Cancellario.« (Till den högst Lysande och Framstående Herren, Herr Magnus Gabriel De la Gardie, Greve av Leckö och Arensburg, Herre till Habsal, Magnushoff och Hoyendorp, Senator och Kansler hos Hennes Kungliga Majestät och Kungadömet Sverige, Generalguvernör i Västergötland och Dal, och dessutom Kansler för Uppsala Universitet.)

Men det är bara början. Dedikationen fyller elva sidor och den utgör samtidigt en introduktion till editionen. Junius gotiska glossarium hade publicerats redan året innan, men nu trycktes det igen tillsammans med editionen. Glossariet har sin egen dedikation till De la Gardie. Den börjar ungefär likadant som editionens dedikation, men fortsättningen består av ett fjorton sidor långt latinskt poem på elegiskt distikon som skrivits av språkmannen Jan van Vliet (1620–1666). Det handlar om De la Gardie, goternas historia, Junius och Codex argenteus. Det är undertecknat: »devotissimus JANUS VLITIUS J.C. Civitatis Ditionisque Bredanæ Syndicus & Archigrammateus«, det vill säga »underdånigast JAN VAN VLIET, jurist. Advokat och stadsjurist i Breda stad och domvärjo«.

Oavsett om det fanns ett ekonomiskt förhållande mellan De la Gardie och Junius, så kan det i alla fall ha funnits ett känslomässigt eller symboliskt förhållande. De kom båda från gamla hugenottfamiljer, och som vi har sett var den protestantiska traditionen viktig för många av dem som intresserade sig för Codex argenteus i äldre tid. Ikonografin på frampärmen av det silverband som De la Gardie lät göra till handskriften innan han donerade den till Uppsala universitet framhäver dess protestantiska symbolvärde. Bilden av biskop Wulfila som sitter och översätter bibeln är en parallell och ett alternativ till den ofta avbildade Hieronymus, översättaren av den katolska bibeln. Den engelske forskaren Simon McKeown har mycket träffande beskrivit detta.