Uppsala universitetsbibliotek

Erik Benzelius edition 1750

Se Benzelius edition

Erik Benzelius d.y. (1675–1743) kom från en mycket speciell familj. Hans far, Erik Benzelius d.ä., var son till en lantbrukare i Bensbyn, en liten by utanför Luleå. Erik d.ä. hade tagit sitt släktnamn från själva byn. Han slutade sin karriär som ärkebiskop, och det gjorde också hans äldste son Erik d.y. och två andra söner, Jakob och Henrik.

Som student och forskare gjorde Erik Benzelius d.y. en omfattande bildningsresa i Europa under några år. Han etablerade forskarkontakter med sin tids lärda elit: Leibniz, Thomasius, Malebranche och andra. När han kom tillbaka till Uppsala 1702 blev han vid endast 27 års ålder utnämnd till universitetets bibliotekarie. Han hade ännu inte disputerat, men han utsågs tack vare sin omfattande lärdom och sitt rykte som "underbarn". Och det var ett lyckat val; under Benzelius ledning berikades biblioteket avsevärt både i fråga om kvalitet och kvantitet. Som forskare, lärare och universitetstjänsteman var Benzelius multidisciplinär. Han var en polyhistor som intresserade sig för såväl naturvetenskap som humaniora. Som föreläsare, utgivare och grundare av lärda samfund blev han en intellektuell centralgestalt i Uppsala och i Sverige i allmänhet.

Junius och Stiernhielms editioner av Codex argenteus hade öppnat ett nytt forskningsfält: det gotiska språket. Men utgivarna hade väsentligen lagt möda på det gotiska ordförrådet medan grammatiken fortfarande var jungfrulig mark. Nu fanns det forskare som gärna ville ge sig i kast med denna aspekt av språket, men en del av dem misstänkte att de tryckta editionerna var behäftade med felläsningar och luckor även om de inte kunde bevisa det.

Men det kunde Benzelius för han hade handskriften i sina händer. En dag i början av sin bibliotekskarriär gjorde han några stickprov. »Hogen föll mig en gång in«, säger han, »at collationera några blad af Cod. Argenteo med Editione Dordrechtana, och som jag fann at thenne ej var accurat, så geck jag hela MS. igenom, och supplerade oändeliga många rum.« Men arbetet gick naturligtvis sakta eftersom Benzelius hade många maktpåliggande uppdrag. 1706 övertalade han medicinprofessorn Lars Roberg att göra en faksimilsida av handskriften i träsnitt och skicka den till olika personer. Samtidigt översatte han den gotiska texten i Codex argenteus till latin eftersom han tyckte att Vulgatan inte passade som parallelltext. Dessa mått och steg var förberedelser. Nu gällde det att få kungen intresserad.

Kungen blev intresserad, åtminstone var han klart positiv till projektet. Det var mycket tack vare den intensiva lobbyverksamhet som bedrevs av personer som stödde Benzelius. När Olof Rudbeck fick audiens hos konungen i Lund sommaren 1717 tog han tillfället i akt att propagera för Benzelius projekt. På väg till Lund hade Rudbeck träffat greve Carl Mörner, kunglig rådsherre, som också blev väldigt entusiastisk för Benzelius planer när han fick höra talas om dem. Så Mörner uppvaktade också kungen i samma ärende och fick väldigt positivt gensvar.

Följande år, 1718, blev dock som bekant ödesdigert för Karl XII, och nu fanns det ingen möjlighet för Benzelius att inom överskådlig tid basera sitt editionsprojekt på svenska resurser. Han vände blicken utomlands. Han började med att leta efter de gotiska typer som Junius hade låtit skära och som han använt i sin edition. Han fann dem i England, för som vi har sett tidigare fanns de ju vid Oxford University. Så började han att underhandla med engelska forskare, att göra utgivningsplaner, att leta samarbetsparter och att söka efter ekonomiskt stöd. Dessa förberedelser pågick i flera år och i olika turer.

Benzelius fortsatte oförtröttligt att arbeta med editionsprojektet trots att han lämnat Uppsala och blivit biskop i Göteborg 1726 och i Linköping 1731. 1742 blev han utnämnd till ärkebiskop och skulle ha återvänt till Uppsala om han inte dött året därpå. Editionen blev emellertid utgiven flera år efter Benzelius död tack vare hans engelska medutgivare, prästmannen och filologen Edward Lye. Lye var väl förfaren i det gotiska språket, något som Benzelius också blivit under årens lopp.

1750 års edition innehåller Benzelius kollationering av den gotiska texten och hans översättning till latin. Den gotiska texten är tryckt med Junius typer. Dessutom innehåller utgåvan kritiska och grammatiska kommentarer av Benzelius samt hans inledning om de filologiska förhållanden som gäller för det gotiska språket och Wulfilas bibelöversättning. Lyes bidrag är en gotisk grammatik och en hel del noter. De eusebianska sektionsnumren är angivna i marginalen, men parallelltavlorna är utelämnade. 

I likhet med sina föregångare hade inte heller Benzelius – trots sin kvalificerade filologiska bedrift – lyckats fylla all luckor i den gotiska texten. Kanske var han ängslig för senare tiders kritiska röster när han skrev i sina självbiografiska anteckningar: »Skulle ock tro at mången som efterkommer, lärer mena, at jag på många ställen fingerat supplementa, medan han primo intuitu ej ser bokstäfverna på bladet; men gör then flit som jag: haf sådant tålamod: tag glasögon: vänd bladet, at ej för klart solskjen faller på purpurfärgen: jämför loca parallela, så finner tu them rätt så väl som jag.«


Stocken till träsnittet som Lars Roberg gjorde åt Benzelius 1706