Uppsala universitetsbibliotek

Kejsarbibeln

Handskrift på pergament. 159 bl. 38 x 28 cm. Echternach, Luxemburg, ca 1050. Gåva av Ulrik Celsing (1731–1805) enligt testamente från 1805. [C 93]

Bläddra i Kejsarbibeln

Fler handskrifter

Evangelisten Matteus (detalj)

Echternachskolan

Kejsarbibeln är också känd som Codex Caesareus. Echternach, en pittoresk småstad i Luxemburg, var ett av den tidiga medeltidens kulturcentrum. Där grundade vid sekelskiftet 700 den anglosaxiske missionären St Willibrord ett kloster och medförde den benediktinska traditionen från Brittiska öarna att framställa konstfulla manuskript, särskilt evangelieböcker. Trots skiftande öden i kampen mellan världsligt och kyrkligt lyckades klostret bevara en skrivartradition, som berikades med förebilder från andra delar av Karl den stores rike.

Under 1000-talet nådde Echternachskolans bokframställning sin höjdpunkt med ett antal ännu bevarade evangelieböcker i stort format, alla inspirerade av ett omfattande Triermanuskript från 980-talet. Den rika illustreringen med Kristus- och evangelistavbildningar i helsidesformat har släppt kontakten med bysantinska förebilder. Ett stort antal illuminerade anfanger med växtornament inleder evangelierna och särskilda textläsningsställen. Före evangelierna finns praktfulla kanontavlor, där hänvisning till parallella textställen inramas av ett portalverk. Denna arkitektoniska utstyrsel hade åldriga förebilder och återfinns exempelvis i den 500 år äldre Silverbibelns motsvarande parallelltextapparat. Att man på 1000-talet också hade löpande parallellhänvisningar i marginalen hindrade inte strävan efter en slående inledande dekoration.

En kejsares beställning

Codex Caesareus eller "Kejsarbibeln" är en av dessa praktfulla evangelieböcker från 1000-talets Echternach. Den framställdes på uppdrag av den tysk-romerske kejsaren Henrik III för den av honom uppförda domen i anslutning till kejsarpalatset i staden Goslar i nuvarande Niedersachsen. Genom sina inledande illustrationer kan handskriften tidfästas. På en av sidorna visas kejsaren när han överlämnar evangelieboken till sina och den nya kyrkans skyddspatroner, apostlarna Simon och Judas. På samma uppslag avbildas Maiestas Domini – Kristus världshärskaren – som välsignande kröner kejsaren och hans gemål Agnes av Poitou. Någon gång mellan kyrkans invigning 1051 och Henriks död 1056 måste alltså Kejsarbibeln ha överlämnats till Goslardomen.

Purpur och guld

Inledningsbilderna vilar på ett purpurfärgat mönster av textil karaktär, som återkommer i varierad form på flera bilduppslag. Därefter följer en kort inledning med bland annat den latinska Vulgataversionens upphovsman Hieronymus företal. De följande tolv sidorna täcks av mäktiga kanontavlor i guldskrift mellan polykroma kolonner med fantasifullt utformade kapitäl som bär upp en valvbåge, i sin tur prydd med apostlafigurer i medaljonger.

Efter kanontavlorna följer de fyra evangelierna, vart och ett med ett kort företal och en kapitelförteckning. Omedelbart före evangelietexten finns en utsökt helsidesbild av evangelisten. Han sitter med skrivdon i en rumsmiljö under en valvbåge som omramar evangelistsymbolen.

Evangelisten Markus


 

Evangelisten Lukas


 

Evangelisten Johannes


 

Texten är utförd av en och samma skrivare i karolingisk minuskel med inledningsbokstäver i guld. Kapitälrubrikerna och vissa andra rubriker är framställda i ömsom guld och grönt, en färg som tillsammans med purpur och guld ingår i större anfanger och andra dekorativa textinledande element. Evangelieboken avslutas med perikoper, det vill säga angivande av evangelietexter för kyrkoårets festdagar. Även denna förteckning har drag av dekor, eftersom den bygger på åldrig tradition utan att konsekvent ta hänsyn till de festdagar, som iakttogs i Goslar.

Från palatset i Goslar till Uppsala universitetsbibliotek

Trots att staden Goslar tidigt blev ett protestantiskt fäste lyckades domens prästerskap hålla sitt kyrkorum katolskt under åtskillig tid. Sedan också domkapitlet antagit den lutherska gudstjänstordningen, började stadens styresmän göra anspråk på kyrkans praktfullare kultföremål. Slutligen försvann Kejsarbibeln från Goslar i samband med att staden besattes av svenska trupper 1632–34. Handskriftens öden under de följande hundra åren har inte kunnat fastställas. Inget talar dock för att Kejsarbibeln medfördes till Sverige som krigsbyte, i synnerhet som Goslar hörde till de svenska bundsförvanterna.

Senast 1740 är Kejsarbibeln i den svenske ämbetsmannen Gustaf Celsings ägo. Hur, när och var han förvärvade denna dyrgrip är okänt. Celsing hade deltagit i Karl XII:s ryska fälttåg och ingick i kungens stab i Bender. Under denna tid lärde han sig turkiska och blev sedermera den frihetstida utrikesförvaltningens expert på Turkiet. Celsing var en stor boksamlare, men hans skuldtyngda dödsbo var tvunget att sälja biblioteket på auktion. Den värdefulla handskriften ingick emellertid inte i utropet. Någon av sönerna Gustaf d.y. och Ulrik har alltså fått behålla den. Båda dessa följde fadern i intresset för turkiska förhållanden och efterträdde sedermera varandra som Sveriges ambassadör i Konstantinopel. Där samlade de värdefulla orientaliska handskrifter. Båda bröderna var barnlösa. Universitetsbiblioteket fick som legat vid den yngste broderns död 1805 den orientaliska litterära kvarlåtenskapen jämte Kejsarbibeln, som onekligen utgjorde ett udda men praktfullt inslag i samlingen.

Nürnberg, Escorial, Paris och London

Fyra evangelieböcker i samma stora format från Echternach har bevarats till eftervärlden. Den äldsta, Codex aureus Epternacensis – den gyllene boken från Echternach – tillkom på 1030-talet och var kvar i ursprungsklostret, tills munkarna 1794 brådstörtat flydde undan den framryckande franska revolutionsarmén och förde handskriften ända till Erfurt. Efter försäljning och fram till 1945 utgjorde den en av klenoderna i den hertigliga samlingen i Gotha. Då gömdes den undan ryska trupper och är nu i Germanisches Nationalmuseum i Nürnberg. En för Speyerkatedralen framställd evangeliebok förvaras sedan länge i det spanska klostret Escorial. Även den var beställd av Henrik III för att på 1040-talet hedra hans föräldrars begravningskyrka. Delar av en för klostret i Luxeuil tillkommen evangeliebok finns numera i Bibliothèque nationale de France. Efter Uppsalahandskriften, som är den yngsta av de större, tillverkades ytterligare tre bevarade Echternach-evangeliarier i mindre format men i samma stil – ett för katedralen i Metz, nu i Paris, och två utan känd proveniens i British Library.

Det skalade bandet

Kejsarbibelns band var ursprungligen lika ståtligt som inlagan. Frampärmen var beslagen med ädelmetall – förmodligen förgyllt silver – och hade ett nedsänkt mittparti prytt av ett kors. Att döma av andra bevarade praktböcker från tiden var halvädelstenar infattade i metallpärmen. Kejsarbibeln bevarade förmodligen sina pärmprydnader även efter reformationen. Men någon gång efter det att manuskriptet försvann från Goslar skalades träpärmarna i ek och överdrogs i stället med italiensk blå sammet, som försågs med fem silverrosetter, visserligen från 1600- talet men av okänt ursprung. De ger intryck av massproduktion för allmänt dekorativt ändamål. Två silverspännen har tillagts i Sverige på 1700-talet.

Handskrifts- och musikenheten kan hjälpa dig med din sökning. Beställt material studeras i specialläsesalen.


Litteratur

Nordenfalk, Carl, Codex Caesareus Upsaliensis : an Echternach gospel-book of the eleventh century, Stockholm : Almqvist & Wiksell, 1971

Kontakt

E-post: fraga.biblioteket@ub.uu.se 
Telefon: 018-471 39 00
twitter: @fragauub
Telefon och chatt öppen vardagar 9-18.